Tekniktalangen som hamnade snett

Blicken är fast bakom de svartbågade glasögonen. Kläderna i grå toner. Han heter Tom och ska berätta en resa som kan ta honom till ett bättre liv.

– Var ska vi börja? Vi kör väl hela storyn eller?
Tom ler lite åt sin framfusighet och sippar på sitt kaffe.
– Jag hamnade fel redan i tonåren, säger han och berättar om en stökig ungdomstid, om konflikten mellan det onda och det goda; drogerna som varit en del av hans liv sedan sextonårsåldern och talangen för teknik och datorer.
Tom var ingen värsting i ungdomen, men svag för drogerna. Innan han fyllt 20 kom den första domen. Fängelse i två år för narkotikabrott.
– Fängelset var bra för mig. Det gav mig en chans att komma bort från drogerna och läsa färdigt gymnasiet.

Efter fängelset lyckades Tom få jobb som servicetekniker i handelsflottan. Åren som följde var han på resande fot mest hela tiden. Ständigt nya fartyg, nya hamnar och nya uppdrag. Möjligheten att växa i yrket var goda och Tom tog för sig, fick mer ansvar, högre lön och bättre förmåner. Men tempot tog ut sitt pris och efter några år orkade han inte längre.

– Det var en kombination av det slitsamma jobbet och att min pappa gick bort i samma veva. Han var min stöttepelare, så det tog hårt.

Tom kom in i en period av depression och cocktails av droger, sade upp sig från jobbet och isolerade sig från omvärlden. Efter nästan ett år fick hans syster kontakt med honom och bröt utanförskapet. Tom beslutade sig för att söka hjälp.
– Jag hade gått på droger i tio år, men aldrig fått på papper att jag hade drogproblem.

Nu uppmärksammandes Toms situation av socialtjänsten. En utredning gjordes och Tom skickades till ett behandlingshem. Men redan första dagen insåg han hur fel han hamnat.
– Att bli placerad på ett dåligt behandlingshem, det var en oro jag hade. Jag hade sett folk gå ut från sådana ställen och dö.

Efter en tid avvek Tom från behandlingshemmet. Han var i dåligt skick men höll sig borta från drogerna, vilket innebar oväntade problem. Eftersom han var drogfri tyckte socialtjänsten att han klarade sig utan behandling. Tom bollades mellan landstinget och kommunen utan att få hjälp. Till slut ordnade han ett patientombud som såg till att han fick komma till ett behandlingshem i Dalarna.

– Jag fick träffa riktigt duktiga psykologer där. I kombination med rätt medicinering gjorde det att jag mådde bättre än på länge. När behandlingsperioden gick mot sitt slut bestämde sig Tom för att plugga vidare. Han kom in på en folkhögskola och mådde så pass bra att han nästan omedvetet trappade ned på medicinen. Tom föll tillbaka i depression och drogerna gjorde comeback. Under det andra året på folkhögskolan blev det allt svårare för honom att hålla i studierna och att finansiera drogberoendet.

– Jag har aldrig varit lagd åt det kriminella hållet, så det fanns bara en utväg.

Tom bestämde sig för att bli ren, men hade svårt att få kontakt med psykiatrin.
– Jag söker inte vård för skojs skull. Men jag fick känslan att de misstrodde mig. Att ha ärligt uppsåt, men bli behandlad som en bedragare, det är jobbigt.

Efter många turer lyckades Tom komma med i ett metadonprogram och fick plats på behandlingshem, men avvek ganska snart.
– Det var ett av de ställen som socialtjänsten inte verkar ha koll på. Outbildad personal, dålig stämning och ingen plan för de intagna. Väl ute fick Tom en rejäl snedtändning av droger och hamnade i en psykos. Socialtjänsten valde att koppla in Abila. Det var vändpunkten. Genom Abila fick Tom en bostad, en kontaktperson och dagliga rutiner.

– Den här kontakten med en människa, som kickar igång dig, ger dig utmaningar och som lyssnar. Så enkelt, eller hur? Och det funkar!

Att få prata av sig, det är mycket värt tycker Tom.
– Jag behöver någon att prata med. Hur många gånger hade jag inte sagt det till socialtjänsten?
Sedan samarbetet med Abila inleddes har Tom klarat sig allt bättre. Han har starkare självkänsla, ser ljusare på tillvaron och smider framtidsplaner. Siktet är inställt på yrkesutbildning och teknikjobb. Han är medveten om sin förmåga och längtar efter att få använda den i yrkeslivet, men utbildningen är ett måste.
– Om jag söker jobb nu är risken att jag får något simpelt. Jag kommer bli rastlös och känna mig malplacerad. Utmaningar, det är vad jag behöver.

Den personliga relationen med Abilas kontaktperson kommer trappas ned parallellt med att Tom får ett mer normalt liv. – Jag längtar efter en fungerande vardag. Ett jobb och en bostad. Det krävs inte mer.

Fotnot: Tom heter egentligen något annat