Ni kan ju inte bara släppa henne!

De sitter där bredvid varandra i soffan, som två vänner. Pratar om livet, rynkar pannorna, gråter och våndas. Men det är inget vanligt liv som blottas. När Frida och Anna berättar sin historia är det få som kan relatera, eller ens förstå. Den handlar om en splittrad familj, om ångest, mörker och sår. Vissa i själen, andra på platser som kan döljas av en långärmad tröja. Så där nära varandra har de inte alltid suttit.

– Vi kunde inte ens åka och handla, säger Anna. Jag kunde stanna bilen halvvägs och kasta ut den där djävla ungen i snön.

Den djävla ungen kan le åt det idag. För nu är hon en annan, men ryggsäcken har hon alltid med sig. Det är en sprängfylld ryggsäck av svartaste svart. Och någon gång kommer den att spricka.

Elva år var hon när allt började. Eller var hon bara tre? Det beror på hur man räknar. Första gången samhället kallades in på allvar hade Frida fyllt elva. Det var 2006, året då Frida gick från att har varit ”en tjej som mådde dåligt” till ångestattacker, självskadebeteende, hot om självmord och orosanmälningar från socialtjänsten.
– Jag visste inte varför, men jag var arg på allt och mest på mamma, berättar Frida.
Hon slogs och slog sönder. Tallrikar flög och knytnävar med. Ingen skonades av det här barnet som ingen verkade förstå.

Spåren ledde från den allt trasigare Frida till det sönderfallande förhållandet till hennes biologiska pappa. Den segdragna konflikt som utkämpats mellan Anna och pappan hade tagit ytterligare ett offer. All den vrede som upparbetades mellan pappan och Anna blev som ett slukhål där Frida drogs ned. Med sig drog hon allt det goda som hon hade med sin mamma. Kvar blev bara hårda ord.

Men det var inte bara ett mentalt tryck som gjorde att Frida mådde dåligt. Vid kontroller visade det sig att hon fått diabetes. En sjukdom som kräver engagemang och rutiner. Av detta fanns intet. Läget blev till slut så ansträngt att Anna och Frida placerades på ett utredningsboende i en annan stad. Men styvpappan Tomas och lillebror Hugo fick inte följa med. Anna minns hur märklig situationen var och hur okänsligt deras ärende sköttes av socialtjänsten.

– Att dela på oss i det läget… det var bara så dumt. För den här konflikten kunde ju inte redas ut med halva familjen på annan ort.

Tomas var familjens stöttepelare, men underkändes av socialtjänsten för att han inte var Fridas biologiska pappa. Att han levt i familjen som den verkliga fadersgestalten i åtta år ansågs inte vara skäl nog att låta honom delta i utredningen.

Tillvaron på boendet liknade mer förvaring än något annat. Dagarna gick utan skymten av något utredningsarbete. Plötsligt beslutade socialtjänsten att Frida skulle flygas till en avlägsen ort och låsas in på en anstalt. Man ansåg att det var Annas och Fridas dåliga relation som var roten till det onda.

Men flygresan blev aldrig av. En kall vinternatt tog sig Frida ut från boendet och gömde sig i en container. Budskapet gick fram och socialtjänsten beslutade att låta Frida stanna på utredningsboendet i fyra månader enligt LVU, lagen om vård av unga, innan hon kunde återvända hem. Nu hade läget stabiliserats och familjen fick vardagen att fungera. Ett tag. Snart kom Fridas mörka personlighet att ta över, ivrigt påhejad av en misskött diabetes. Hon deltog inte i skolundervisningen, utan hängde bara på skolan av sociala skäl. Anna upplevde att hela familjen befann sig på ett lutande plan, med allt sämre fotfäste.

– Jag tror inte att socialtjänsten fattade hur allvarligt läget var. Frida var bortom min kontroll, borta från skolan, pratade inte med oss. Jag vädjade till handläggaren: ”Ni kan ju inte bara släppa henne!”

Och när Frida tog fram sitt skarpaste vapen kunde Anna inte värja sig. – Jag sade till mamma att, ”jag tar inte insulinet”, eller ”jag tar en överdos”. Det känns hemskt när jag tänker tillbaka… att jag använde min diabetes som ett slagträ.

Under några få månader hade drygt 30 olika utomstående personer varit inblandade i familjens privatliv. Anna hade i det närmaste gett upp, när handläggaren på socialtjänsten föreslog ytterligare en resurs.
– Då såg jag rött. Inte en till som ska rota runt i vårt liv!

Men Tomas fick Anna att tänka om. Halmstrået som hängde framför dem kanske var det sista och hon gick motvilligt med på att träffa Nils och Johanna från Abila.
– Och när de kom, två ungdomar liksom, då var jag inte imponerad: ”Hallå, jag har en unge som är tokig! Vad fasen ska ni kunna göra, som ingen annan har lyckats med?”

Efter en frostig start tinade relationen upp. Abilas metod var precis vad familjen behövde. Men Frida minns hur hon först vände ryggen åt Johanna, svarade inte på tilltal. Vägrade öppna sig.

– Då vände Johanna på alltsammans. Hon flyttade fokus från mig, till sig. Hon bara ”Det här är jag” liksom. Det gjorde mig nyfiken, för så brukade det inte fungera.

I Nils hittade Anna en samtalspart. En ödmjuk och lyssnade medmänniska som samtidigt ställde krav och inte bara strök medhårs.
– Alltså vilka snack vi hade! Evighetslånga befriande diskussioner. Bara hängde där i vårt kök och pladdrade, han snusade och drack kaffe och jag kedjerökte.
Abilas uppdrag var att skapa en fungerande relation mellan Anna och Frida. Men hur blir man vän med en människa som skriker ”Jag ska mörda dig!” Även om det är ens egen dotter?

– När Nils föreslog att jag skulle svara: ”Jag vill hellre att du ger mig en kram.” Då höll jag på att fullständigt brisera. Men där fanns ju lösningen. Att kontra med kärlek!

Med små steg fick Abila familjen på fötter. Nils fick Anna att sätta vardagliga mål och bocka av dem, ett efter ett. Målsättningar som ”Frida ska sitta med tio minuter vid middagsbordet”, kändes nästan löjliga tyckte Anna.
– Tio minuter är väl bättre än fem minuter, var Nils enda kommentar. Och vad svarar man på det?
Nu sitter Anna och Frida där bredvid varandra som vänner. Flera år har gått sedan Nils och Johanna från Abila kom in i deras liv. Och livet, det är verkligen ingen dans på rosor. Frida fick sitt första barn när hon var 16. Nu har hon två barn, med olika män. Hon har påbörjat både kock- och vårdprogrammet på gymnasiet och inte slutfört något av dem. Men i en tillvaro som fortfarande är rörig finns familjen ändå där, med kärlek och omtanke.
– Jag vet att mitt liv inte är som normen. Det blev ingen ungdomstid, inget gymnasium, inte mamma, pappa, barn. Och det är okej. För jag har folk omkring mig som stöttar, som jag kan skratta med, som inte kommer att svika mig. Och ryggsäcken, den med allt det svarta? Den bär Frida med sig, varenda dag.

– Någon gång måste jag bearbeta allt som ligger i bagaget. Bli klar med mig själv. Men det får vänta. Just nu vill jag bara se framåt.