Pojken som målade sig i svart

Det har gått sju år sedan problemen började och föräldrarna Mats och Laila ser tillbaka på händelserna de gått igenom som en plötslig men ihållande mardröm. Sedan ett halvår kan de äntligen börja andas lugnare. Nu känner de hopp om framtiden, men resan är och har varit minst sagt tuff.

Kevin var en helt vanlig 11-åring. Han var glad, social, artig och det gick ganska bra i skolan. Han var aktiv och höll på med hockey och annan idrott. Men så plötsligt förändrades allt.

– Jag minns det som om det hände i stort sett över en natt. Det gick så himla snabbt, plötsligt började han bete sig märkligt, berättar Laila.

Laila och Mats var noga med att sonen skulle komma i säng vid en viss tid på kvällarna och inte missa sina träningar. Från en dag till en annan började Kevin sätta sig på tvären mot det. Han stannade ute längre och var väldigt trotsig när han fick tillsägelser. Föräldrarna fick råd om att släppa lite på sina regler.

– Det var det värsta misstaget, för sedan brakade det löst, berättar Laila.

Kevin blev bara trotsigare och svårare att ha att göra med.

– Vi märkte att han hade märkliga ljud för sig, harklade och spottade mycket. Men framför allt kunde han inte ta ett nej, om vi sa ifrån eller konfronterade honom med något fick han vredesutbrott, minns Laila.

Familjen träffade BUP (Barn och ungdomspsykiatrin) men de uppfattade inte att Kevin hade några problem.

– Det var som om han var två olika personer i en. När personalen på BUP träffade honom var han samma artiga, trevliga pojke som han alltid varit. Men hemma kunde han vara som förbytt, berättar Mats.

Snart struntade Kevin helt i att gå på sina idrottsträningar, han var kaxig i skolan och snart började han även vara utåtagerande hemma. Han slogs och bråkade, saker gick i kras – men BUP trodde hela tiden att familjen överdrev. Och en kväll gick det för långt. Kevin fick ett vredesutbrott, han slog sönder sitt sovrumsfönster med ett tennisracket, sedan sprang han ner i vardagsrummet och gav sig på kaminen. Han tuggade fradga och var fullkomligt okontrollerbar. I panik ringde föräldrarna till psykakuten. Men eftersom Kevin var så utåtagerande hänvisade man till polisen. Och när samtalet gick till dem hänvisade man tillbaka till psykakuten.

– Jag har aldrig känt mig så maktlös, vi bara skickades runt. Tillslut kom ändå polisen och hämtade honom. Det krävdes tre män som släpade honom med sig i både händer och fötter, han kämpade emot av alla krafter. Det var fruktansvärt att se min pojke så, det blev ett stort trauma för mig, berättar Laila.

Kevin blev inlagd på akutpsykiatrin. Laila stannade hos honom hela tiden, trots att han var väldigt arg på henne. Han stod ofta framför det lilla fönstret i rummet och frågade ilsket varför han var tvungen att vara där, han ville ju vara ute. Som vilken 11-åring som helst. De fick träffa en psykolog som inte kunde hitta något fel på Kevin. ”Han är inte sjuk”, var vad de fick höra. ”Han är bara en person som målar sig själv i svart eller vitt. Och jag är rädd att det svarta håller på att växa sig större.”

Kevin fick åka hem igen. Men efter bara en vecka var problemen desamma igen. Han var väldigt våldsam, bland annat skallade han sin mamma så hårt att halva hennes ansikte svullnade upp. Socialen bedömde att han inte kunde bo hemma och placerade honom på ett behandlingshem.

– Då bröt han kontakten med oss, berättar Mats. Han pratade inte med oss alls på flera månader. Vi var där och träffade honom men det var stela aktiviteter. Det var väldigt tufft att vår son inte ville ha kontakt med oss, så ung som han var dessutom.

Så småningom började Kevin ändå tjata om att han ville flytta hem. Tillslut gick socialen med på det trots att han skulle gå på skolan som fanns på behandlingshemmet. Föräldrarna gick upp kl. 5.00 varje morgon för att skjutsa honom.

– Han var orolig i bilen, kunde få för sig att andra bilar följde efter honom. Han pratade med radion och andra bilar utanför fönstret, han blev paranoid och psykotisk, minns Mats.

Kevin hamnade hos BUP Funk, som behandlar tvångssyndrom eller tvångstankar. Men snart skickades han istället till BUP’s Psykos och Bipolärenhet, för att så småningom skickas tillbaka till BUP Funk igen. Det var svårt att avgöra om han var psykotisk eller hade tvångssyndrom, i åratal vandrade Kevins fall mellan instanser. Turerna var många och den ständiga anspänningen tärde hårt på familjen. Mats tänker på den konstanta oron och uppgivenheten som började tränga sig på.

– Vi visste inte vad vi skulle göra. Psykologbehandlingarna där var inte bra, de var väldigt läkemedelsbaserad. När jag läste bipacksedeln till en av medicinerna de ville sätta in, upptäckte jag att ”Plötsligt dödsfall” fanns bland biverkningarna som drabbar 1 av 1000. Vill man ge något sådant till sitt barn?

Trots allt kaos jobbade både Laila och Mats heltid, något de idag nästan har svårt att förstå att de orkade.

– Det har varit svårt att fungera på jobbet, svårt att coacha andra när jag knappt orkade existera själv, säger Mats.

Men tack vare en bekant fick Laila och Mats höra talas om Lärbo, en skola där Kevin fick träffa Mikael Lundström. Han arbetade där som tillfälligt inhyrd föreståndare och fick bra kontakt med Kevin. När Mikael sedan gick tillbaka till att jobba som heltidsföreståndare för Abila Öppenvård fick Abila på kommunens initiativ frågan om att jobba med Kevins familj i hemmet. Och så blev det. Då kom fler personer in i Kevins liv som behandlade honom på ett annat sätt än han tidigare stött på.

– Han sa vid ett tillfälle ”De ser inte det sjuka i mig, de ser det som är bra”, berättar Laila och vågar sig på ett leende.

Det senaste halvåret har livet gjort en tvärvändning för Kevin och hans familj. Han träffar Anders eller Magnus från Abila varje dag och de coachar honom igenom vardagen.

– I början var det en stor utmaning att ens få upp honom på morgonen, nu går han i skolan varje dag. Sedan gör de aktiviteter till exempel simmar eller spelar tennis. Kevin har verkligen öppnat sig för dem, de samtalar otroligt mycket. Om livet och alla tankar han har, berättar Mats.

Abila har också varit ett stort stöd för resten av familjen som var svårt tyngd under Kevins problematik.

– Den stora skillnaden nu är att vi möter ett helt annat engagemang. Abila kommer hem till oss och hjälper oss reda ut bråk med en gång. Jag är övertygad om att det hade blivit en helt annan historia om vi hade fått den hjälpen från början. Bara en sådan sak som att de har nattjour. För första gången på sju år kan vi sova lugnare, för någon kommer hem till oss och hjälper till om han blir våldsam, kommenterar Laila.

Idag är Kevin 18 år och studerar för att få gymnasiebehörighet. Även om vardagen är långt ifrån problemfri så har familjens börda lättat oerhört. Kevin har fortfarande mycket tankar, har svårt att koncentrera sig och kan bli psykotisk. Men han tar sina mediciner utan tjafs och familjen strävar mot målet att han så småningom ska slippa medicinering helt. Till hösten ska han få sitt livs första skolbetyg.

– Han har många bra sidor, men han behöver hjälp att få grepp om dem. Alla har ju något de brinner för, något att växa utifrån. Det gäller bara att hitta det, säger Mats.

– Det har hänt så otroligt mycket sista halvåret, vi vet att det kommer att bli bättre, fyller Laila i. Nu känner jag hopp.

 

Fotnot: Laila, Mats och Kevin heter egentligen något annat.